Igår var den absolut värtsa dagen i mitt liv, jag var tvungen att ta de svåraste beslutet jag någonsin gjort! Var tvungen att ta bort min älskade Daysie!

Jag ska ta allt från början, då jag inte orkat med att prata om de!

Det hela började i fredags då jag märkte att Daysie inte riktigt var i ordning, hon var lite hängig, hade kissat inne (vilket hon typ aldrig gjort) hon ville inte äta man såg i hennes ögon att någonting inte riktigt va som de skulle? Det blev värre dag för dag, hon blev mer avvisande och orkade ingenting alls knappt, låg mest i sängen!

Igår på morgonen ville hon knappt gå ut innan jag skulle till jobbet, ringde då veterinären på jobbet och förklarade alla symtom hon hade, hon hade flytningar kissade på sig titt som tätt, åt inget, drack jätte mycket vatten m,m..

Veterinären sa att hon trodde de kan va njurarna som gett upp eller att hon hade livmodersinflammation? För symtomen syftade på det. fick en tid på eftermiddan, men åkte hem från jobbet direkt efter att jag pratat med veterinären, kände att jag inte klarade med att gå runt o va fokuserad på jobbet när jag hade Daysie i tankarna konstant. De cirkulerade 1000 frågor i huvudet. Kom hem och hon låg fortfarande i sängen, hoppade inte ner från sängen vilket hon alltid gör annars när man kommer hem.

Jag bara va hemma med sissi och simone o pysslade om Daysie så mycket jag bara kunde!

Väl inne på djurkliniken tog vi lite blodprover på henne först, och alla värden var hur bra som helst förutom att hon hade jätte mycket vita blodkroppar och de värdet var nästan så högt de bara kan bli! Redan då förstod jag att de här inte skulle sluta bra, dom ville röntga henne och den bilden visade på en enorm falukorvs liknande livmoder, så hon var alltså mycket sjukare än vad jag trodde, plus att musklerna i bakbenen började ge vika, veterinären sa till mig att jag skulle fatta ett beslut om hur jag ville göra, hon sa att de går att operera henne, men att riskerna va jätte stora att hon ínte skulle klara en operation eftersom livmodern var så pass stor så den tryckte på andra organ i kroppen! Det kom som en spark i ansiktet. jag bröt ihop totalt, tog med Daysie ut på trappan och satt där en bra stund med henne, och jag fick blicken av henne som alla hundägare någongång kommer känna igen, blicken sa mig "snälla hjälp mig ur detta" man såg att de fanns ingen livsgnista kvar i ögonen, jag möttes bara av en tom blick, det fanns lixom inget där? Det var då jag bestämde mig för att låta henne få somna in, inte behöva känna smärta mer utan få vila i frid!

Sandra och simone var med mig inne i rummet där allt skulle ske, vi satt på golvet med Daysie i mitten, hon fick en spruta så hon skulle somna, man märkte på henne att hon förstod va som skulle hända? Hon kröp upp i min famn när jag satt på golvet, slickade mig i ansiktet innan hon lade ner huvudet i min hand och sen somnade hon in! De ögonblicket var de absolut värsta jag vart med om, se sin absolut bästa vän somna in för gott, hon var så fin när hon låg där i min famn, kände hur hjärtat började slå saktare för var slag.. Sen lade vi upp henne i en säng då hon skulle få den sista sprutan, de va då jag tog ett sista farväl av henne, kändes så hemskt att se henne ligga där, kramade om henne en sista gång och sa hej då, innan jag lämnade rummet! Jag tog med henne hem, då jag ville begrava henne själv, men de va fruktansvärt jobbigt den biten med, så pappa fick hjälpa mig, klarade inte av att se henna ligga inlindad i ett täcke.

Detta är som sagt de absolut värsta jag vatt med om! Kunde aldrig i min vildaste fantasi ens kunna tänka på att de var så här jobbigt!

Daysie, du var den absolut bästa vännen jag haft, du har funnits med sen jag var 16 år, vi har varit med om så mycket ihop, långt inne i mig så vet jag att jag tog de rätta beslutet, men aldrig att jag trodde de skulle sluta så här, du har alltid funnits med i mitt liv, och nu helt plötsligt så finns du inte mer! Jag vet att du har de mycket bättre nu, men kan inte acceptera tanken på att jag aldrig mer kommer få se dig! Saknaden efter dig går inte att beskriva med ord, de gör så fruktansvärt ont i mig! Vem ska jag nu trängas med i sängen på nätterna, förr kom du och Axa alltid och mötte mig med glada miner när man kom hem från jobbet! Nu står Axa där själv, hon går och letar efter dig hela tiden runt, runt i varje rum!

Du är det bästa jag haft i mitt liv, kommer aldrig att glömma bort de vi har,

Jag älskar dig så otroligt mycket!!

Vila i frid, min älskade kompis!